När jag var liten tog jag min pippiväska och hotade med att jag skulle flytta hemifrån så fort jag blev arg eller inte fick som jag ville. När jag var yngre ville jag ha en egen lägenhet mer än något annat på jorden och tjatade om att jag skulle ha en egen t.om om jag gick Hjampis i Kiruna. Vet att ni som läser det här också tänker/ har tänkt så någongång.

Nu har jag tagit alla mina väskor och flyttat över 30 mil hemifrån och har en alldeles egen lägenhet. Den är hur mysig som helst och jag älskar den! Jag går världens bästa utbildning och har ingenting att vara missnöjd över egentligen, men vad är det som är fel?
* Hemlängtan.

Jag har aldrig förstått hur mycket man egentligen inte förstår när man bor hemma. Man är så oerhört lat och missar att tänka på vissa detaljer.
Älskar mammas mat- nu måste jag laga alltig själv. Hemma får man i princip maten serverad framför näsan på en men nu måste man mixtra och försöka på egen hand.
Man ska hinna tvätta,diska,städa,plugga och alla andra tråkiga saker som man får hjälp med hemma men nu är det så att man blev stor över sommaren och blev tvungen att göra allt själv helt plötsligt. Ingen hjälper till med läxor och det har vissa lärare svårt att förstå. Man måste förklara att föräldrarna inte kan komma 30 mil för ett föräldramöte mitt i veckan och man måste helt enkelt ta sig i nackskinnet och bara hålla ut med allting.

Vi i syskonskaran står varandra jättenära och har alltid funnits i närheten. Vi har alltid bråkat men vi har alltid blivit bästa vänner igen. Det har hänt att min 15 åriga bror har velat dela säng ibland för att någon av oss inte har kunnat sova och min 10 åriga bror kan komma och ge världens största bamsekram när man kommit hem från skolan eller om han vet att det inte har varit en bra dag.
Enná, min allra bästa vän som jag kan berätta allt för sitter långt härifrån men endast ett telefonsamtal bort.
Mormor och morfar är ännu längre bort och det är inte så lätt att åka till soppero en sväng bara för att hälsa på folket eller butiken för att prova och kolla på nya smycken eller slakteriet för att hjälpa morfar.
Det är mycket i skolan och det är inte bara att ta ledigt för att föröka ta sig på gärden heller, vilket känns PISS!!!

Om man inte kan sova nu så är det ingen som kommer och ser film eller drar ut bäddsoffan brevid. När man kommer hem från skolan är det tomt och ingen kommer mötandes i hallen för att berätta om sin häftiga dag eller ge en kram.
Man har sin egna mat att laga och kan man ingenting så är inte mamma i närheten för att visa. Min mamma, den bästa männsikan på jorden. Min klippa.

Man missar så mycket när man flyttar hemifrån och man börjar ett helt nytt och eget liv som känns så konstigt och främmande. Snälla Gud, låt dessa hemmalängtanperioder gå över!